krg.

men vissa känslor som gör ont gör det för att minnen är goda, och starka. tänk vad hemskt om det inte kändes alls?

allt har sin tid, och man ska aldrig be om ursäkt för sitt känsloliv, det lever ju ibland sitt egna liv.

man får vara glad och ledsen samtidigt, man får vara förälskad och förgrymmad i samma person. det enda man inte får, eller åtminstonde inte bör, är att ljuga för sig själv om det..

att tvista med sig själv är tusenfalt värre än tvista med hela världen samtidigt, för att man har sig själv som referenspunkt här i världen. tänk er att den referenspunkten börjar dansa jazz på stället och slå kullerbyttor i försök att slå sig själv? då är det inte konstigt att världen gungar..

som en klassisk teckning hemma hos pappa visar en berusad man med en lyktstolpe han håller för glatta livet för att hålla sig på rätt köl.

" nä" säger han, " nä, nu ger jag opp. nu låter ja världen falla"

vad som händer sen vet vi inte säkert, men man kan anta att han släpper taget å faller vackert ned mot vila i sällskap av gatstenen.

ibland ska man låta världen falla, den har en förmåga att resa sig igen, när man fått koll på sina referenspunkter.

krg.