latskap
hellu! dagen till ära är jag fullt uppbokad av den smått obehagliga aktiviteten plugg, så jag nöjer mig med att hosta upp en text om kaffe jag skrev under min retorik kurs för två år sedan, smått romantiserande av kaffe, eller vad sägs?
Medans jag ligger och vaknar hör jag ljudet, jag börjar känna doften.
Ljudet är ett mysigt mullrande ljud som påminner mig om när min pappa strök skjortor i vardagsrummet på helgen. Detta ljud får snart sällskap av ett annat, ett droppande ljud som om något mycket litet dyker ned i något betydligt större och djupare.
Doften sprider sig nu i hela lägenheten. Det är en doft som lovar kanelbullar, sällskap och något varmt till strupen. Doften gör att jag kan se det svarta havet som breder ut sig i kannan. Det är ett djupt, mörkt hav med många hemligheter.
Kannan tippas mot en kopp, och den svarta drycken blir med ens lite ljusare brun när den faller ner och träffar sig själv i botten på koppen, där den genast blir svart igen.
Koppen i sin tur tippas nu mot ett par läppar, en pust av lungorna för att kyla ner drycken, sen träffar drycken tungan och en våg av smaker överväldigar mig medans jag blir varm, sväljer och njuter av dagens, alldeles första, kopp nybryggda kaffe.
krg.
